Bitterhet över ingenting
Är just hemmkommen från en fantastisk underbar sångafton på skolan. Alla är så stört duktiga. Fast ändå så var det ända jag kände när alla andra sjöng att jag själv ville vara den som stod där på scenen och sjöng. Jag blev så otroligt sångsugen. Så nu sitter jag här och wailar loss till Antony & The Johnsons – Hope There's Someone. Det kanske låter lite konstigt men det är så sjukt underbart att waila till pianodelen som kommer i slutet.
Dagen har varit långsam och rolig/jobbig. Jag har varit bitter största delen av dagen. Fast ändå glad samtidigt. Det har i alla fall funnits en underkant av bitterhet i allt jag gjort. Det glada leendet på - ni vet. Jag sitter och försöker reflektera över orsaken. Jag kan komma fram till ett svar som jag inte hade velat komma fram till. Och nu försöker jag övertala mig själv att det inte alls är anledningen. Men jag tror att det är det. Det irriterar mig oerhört mycket. Låt oss låssas att det är ingenting i stället.
jag gillar denna. grovt.
Dagen har varit långsam och rolig/jobbig. Jag har varit bitter största delen av dagen. Fast ändå glad samtidigt. Det har i alla fall funnits en underkant av bitterhet i allt jag gjort. Det glada leendet på - ni vet. Jag sitter och försöker reflektera över orsaken. Jag kan komma fram till ett svar som jag inte hade velat komma fram till. Och nu försöker jag övertala mig själv att det inte alls är anledningen. Men jag tror att det är det. Det irriterar mig oerhört mycket. Låt oss låssas att det är ingenting i stället.
jag gillar denna. grovt.
Kommentarer
Trackback
