underdimensionerat

Tror att jag just hittade en lösning. Jag ser ju ut som en extremfemenist med mitt röda ofta smutsiga kortklippta hår (som vissa anser ser lesbiskt ut, väldigt konstigt påstående, jag själv tycker att det är väldigt svårt att definera vad som ser lesbsikt ut och inte) och i princip alltid osminkade ansikte. I alla fall enligt min, vad ska man kalla det, exstyvmamma? I och för sig så är hennes åsikt också att jag är en extremfemenitisk vänsterpartist, vilket kanske inte riktigt stämmer helt. Där kan man snacka om fördomar.
Jag skulle heller inte vilja kalla mig en person som beter mig på ett sätt som kan ses som normativt för kvinnor. Min pojkvän tycker till exempel att jag ibland är ganska dominant, vilket ofta ses som ett manligt beteende. Men det har nog mer att göra med hur en flickvän förväntas agera och hur hon faktiskt gör det. Mitt beteende skulle förmodligen inte ses som särskilt manligt eller dominant om en man i stället hade det.

Jag hoppas ni ser ironin i det här inlägget. Tanken "Men vadå, även fast jag förmodligen kommer bete mig på ett ganska heteronormativt sätt i framtiden så ser jag ju i alla fall inte ut som en heteronormativ person" kanske är lite väl lockande ibland.

Nej, jag har inte alls suttit och läst bloggar i 2 timmar. De bloggar jag (inte) läser är inte ens 17-åringsbloggar. Det är  föräldrarlediga kvinnors bloggar som skriver om avsaknaden av att få skita i fred och klagar när deras små urgulliga avkommor får tänder och biter sönder deras bröstvårtor. Och jämställdheten. Vad mycket jag skulle få gjort om jag inte satt och intresserade mig så förbannat mycket för jämställdheten.
Om jag bara vore 10 år äldre, hade ett jobb eller nått, då skulle jag kunna skaffa mig en egen parvel och sluta läsa om alla andras. Jag skulle kunna uppfostra dem så att de skulle slippa bry sig om alla könsnormer. Jo, livet skulle noga vara bra gött om man ändå var 10 år äldre.

Det hela känns så sjukt att jag ens tänker på sånt här i det här stadiet av mitt liv. Det jag drömmer om är så gott som hus och barn och ett 9-17jobb och hemmakvällar och om att vara småtjockis och inte bry sig. Vad hände med krogen och flytta hemifrån, jorden-runt-resor och allt sånt? Man kan ju kalla drömmarna heteronormativa, men vad ska man göra om man råkar vara hetrosexuel och drömmer om ett lagom svenneliv och trivs bra med det? Jag har inte bett samhället att anpassa sig efter mig, och det har väl säkert inte någon annan gjort heller. Ändå är vårat samhälle så heteronormativt. Du ska drömma om man och barn. Födas, arbeta, föröka sig, omsorg, pension, dö. Då bli min fråga;

Måste man alltid visa vad man står för genom sina livsval? Räcker det inte med att man vet vad man tycker själv? Eller måste man skapa sig någon slags alternativ familjeform och bli bisexuell för att visa att man tycker att det heteronormativa samhället är överdrivet insnöat och anpassat efter en slags familj? Eller ska man kanske ge bort några barn till några homopar när man ändå har en fruktbar kropp?

Nu har jag suttit här framför datorn och bara mosat i mig modebloggsinlägg från diverse bloggar. Ibland får jag sånna infall. Jag bara sitter och tittar tills jag känner mig delad i två väldigt olika läger. Den ena delen som bara blir irriterad på konsumtionen som bloggarna leder till, som blir irriterad på de idealen som bara pumpas in i alla som läser bloggarna - mig själv inräknad. Den andra delen är den som av någon anledning finner något dragande till dessa sidor, och som faktiskt önskar att många av klädesplaggen tillhörde sig själv och ingen annan. Jag känner att jag också är påverkad av samhället jag är uppväxt i - och konstigt vore det väl annars. Jag är också en såndär tjej som alltid kommer vilja se bra ut, som kommer vilja vara smal men aldrig inser själv när hon är det. En av alla de tjejer som aldrig blir nöjda. Det är nästan som en förbannelse.
Frågan är: Varför kan vi aldrig bli nöjda med oss själva? Är det enbart för att vi blivit uppfostrade in i den här utseendefixeringen eller finns det andra anledningar? Varför kan vi inte se det unika och vackra som finns hos varandra, oavsett klädstorlek?

Jag blir så trött på mig själv ibland.

Det är nästan ett år kvar tills att jag ska söka vidare.. Mina framtidsplaner svischar hit och dit och just nu så pekar de mot att jag vill studera till psykolog. Förhoppningsvis räcker betygen. Jag tycker verkligen att det är extremt intressant med Psykologi, och jag skulle verkligen kunna tänka mig in i rollen som psykolog. Samtidigt finns den där gnagande "skulle-du-inte-bli-musiker?" tanken som förut har skavt i bakhuvudet. På något sätt känner jag att yrket som musiker inte skulle ta mig till den där självförverkligande nivån i Maslows behovstrappa längre. Jag har nämligen alltid velat arbeta med ett yrke där jag kan hjälpa andra, och göra skillnad. Yrket musiker skulle jag välja om min egoistiska sida tog över. För för mig så skulle att vara musiker bara innebära att jag får göra det JAG tycker är roligt, få en viss uppmärksamhet och förhoppningsvis uppskattning för det man utför. Men jag känner att jag vill ge mer än så till andra. Eller rättare sagt, jag vill ha ett yrke där jag kan påverka samhällsklimatet på något sätt. Att vara med och påverka helt enkelt. Att vara en cool awesume musiker räcker liksom inte, hur gudomligt man än må spela efter alla fruktansvärt kostsamma utbildningsår man har framför sig efter gymnasiet.

Det här skrev jag nog mest för min egen skull. Hoppas någon tyckte att det var intressant att läsa.

Det ploppade just upp en reklam för 30 days på Tvn. "30 days hjälper dig att gå ner i vikt och motverka ditt bukfettet, så att du kan ha snygga kläder på dig igen".

Vilken absurd värld vi lever i.

Livet går på som vanligt. Samtidigt som jag går runt här och fixar mat så sitter det nån nere i Afrika och har inte ätit på 2 veckor. Det känns så konstigt att sitta här och vara medveten om det, och så gör man ingenting åt det! För vad kan jag som liten människa göra här i sverige just nu? Jag sitter här och utbildar mig och gör inte så mycket mer. Köpa enbart fairtrade? Det blir inte så stor påverkan om det är enbart jag som gör det. Men 1 person är alltid en början. Det är ganska sjukt egentligen, att mina val som jag gör när jag handlar, gynnar djuren mer än människorna. Med det tänker jag på faktumet att jag är pescetarian (äter ägg, mejeriprodukter, fisk och skaldjur, inga andra animaliska matprodukter). Det gynnar miljön och djuren. Men hur kan jag aktivt hjälpa människorna? Typ sluta köpa kläder? Men då kommer jag till ett nytt dilemma. Om jag slutar att köpa varor gjorda av människor med extremt dåliga arbetsförhållanden, kommer det då vara någon som förlorar sitt jobb? Tänk då om den personen blir av med det enda hon/han livnär sig på?
Jag känner mig kritisk till att ge pengar till alla hjälporganisationer, vem vet hur mycket pengar som faktiskt hamnar hos de som behöver dem? Samtidigt så måste man göra något! Jag tänker kolla runt lite på olika sidor nu..

Jag är besviken. I dag skulle bli en bra dag. Jag gick upp 06.25 för att hinna in till min tandläkartid. Jag är trött. När jag kom dit så frågade tandläkarsköterskan (som skulle ta bort min tandställning eftersom att min ordinarie tandläkare är på semester) om jag verkligen ville ha den där lilla gluggen där? Och pekade på ett ställe där det visst var en liten glipa. Jag har något svagt minne av att min ordinarie tandläkare nämnde den där glipan och kommenterade att den hade något med min tandform eller liknande att göra. Nu är i alla fall glipan på väg bort och jag har fortfarande tandställning. Det nya datumet för att ta bort den är 15 augusti. Egentligen så borde det här inte bi en så stor grej och en så stor besvikelse för mig, jag känner mig ganska barnslig. Men nu så är hela min plan på att bygga upp formen med trumpeten helt åt helvete. Jag kommer ha varit utan ställningshelvetet i en vecka när skolan börjar igen. Förhoppningsvis kommer det inte att låta piss, men inte långt ifrån.

Jag ä int bittär. Eller vänta lite här, det är jag ju!

Jag är jättetrött och småbitter. Och lite småförvirrad över livets alla svårigheter. Varför kan inte livet alltid vara lekande lätt?

Och jag har suttit och kollat igenom de sista 4 månaderna av mitt liv och insett att jag har haft väldigt roligt. Men jag har också varit väldigt bitter och grubblat mer än nånsin över livet. Min första reaktion var att jag måste sluta vara så bitter. Sen satt jag i telefon med Carro i 2 h och insåg att så inte var fallet. Jag tror att jag har lite pms. Alla känslor bara svämmar över hela tiden. Jag har gråtit floder i kväll. Känns det som i alla fall.

tack för att ni finns.

I dag har varit en ganska så förjävlig dag. Den som började så bra. Jag som var så glad och allting. Men sen så råkar jag vara en människa som påverkas av alla andras humör. Eller de som står mig näras humör i alla fall. Tyvärr. Ibland går det snett och idag var det en sån dag. Jag vet inte om det kan ha med situationen här hemma att göra också.
Så förlåt alla som kände av min bitterhet idag, jag ber hemskt mycket om ursäkt. Jag kände lite att jag satt i skiten fast jag liksom hade blivit ditsatt av andra, vilket gjorde mig väldigt frustrerad = bitter. Jag har kommit fram till att jag är en passivt aggresiv människa ibland, typiskt svenskt sådär. "Nejmen, nu ska jag inte vara en jobbig människa och få något slags utbrott för det är bara omoget och sånt som inte jag gör" tänker jag fast jag egentligen skulle behöva skälla ut någon/ordbajsa på någon. Det är nog inte bra, för detta leder till att jag går runt och är bitter och småirriterad hela tiden i stället. I dag hade jag ingen som jag kunde ordbajsa på ordentligt i närheten vilket gjorde att jag gick runt och var sur i flera timmar. Det är inte något fel med det, det är bara det att man märker på folk att jag blir mindre rolig att vara med, och att det kanske skadar relationer med folk och så. Och jag vill inte vara en bitter tråkig person. Jag vill inte vara så upp och ner som jag är. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt saken.

Jag ligger i min säng och funderar på samhällsfrågor, just nu integrationsproblemen i Sverige. Började tänka på det när jag läste om detta på flashback (https://www.flashback.org/t1475999). Jag tycker att det är  ganska så förjävligt hur det ser ut idag. Men jag kan samtidigt inte riktigt komma fram till vad man ska göra för skillnad, vad man ska göra för att minska problemen. Det ända jag kan göra är att känna vad som känns moraliskt rätt och fel för mig. Och jag tycker att det är pinsamt att en massa svenskar (de som ses som normalbefolkningen i dessa klipp) sitter och säger så mycket skit. Jag blir nästan arg.

Jag pratade med pappa om att flytta idag igen. Nu är det klart att jag kommer bo permanent hos mamma senast vid påsklovet. Det känns lite vemodigt på något sätt. Den här veckan har det faktiskt inte varit så farligt.. Men jag vet att jag gör rätt, för jag lär flytta härifrån förr eller senare. Jag menar shit, jag fyller 17 i höst, det börjar bli dags att pröva att bo på ett ställe! Och jag känner att det är en bra grej att ha ett riktigt hem och inte två halvhem. Samtidigt så drar det lite i mig att flytta ifrån mina småsyskon och min pappa. Men det är ju inte som att jag försvinner för alltid. Jag tänker sova här minst en natt i veckan i alla fall. Hoppas jag. Nu är jag i alla fall på rensa-ut-hela-skiten-humör så jag håller på och packar en stor fet bag med saker som pappa ska skjutsa mig med till mamma sen. Alla mina cd-skivor ska jag försöka få med mig. Och många böcker. Men det går nog bra.

Livet är nog inte så trist och värdelöst ändå. Jag har det ganska bra. Skulle inte behöva något mer egentligen. Ändå känner man sig aldrig nöjd, för det finns alltid nya mål, krav och prestationer som man vill uppnå. När du har tillfredställt ett behov kommer det ett nytt med detsamma. Men det orkar jag inte tänka på nu. Jag har de där målen och behoven, men varför stressa så mycket? Det är mycket roligare att ha roligt på vägen och inse att nu händer det. Ja jag har det ju ganska bra just nu kom jag på. Och det är ju bra.

Åter en tisdag i mängden. En ovanligt slackig och slarvig tisdag.. Trodde halva dan att jag hade tappat min skåpnyckel, det visade sig sen att den låg underst i min väska, som jag tyckte att jag hade vänt upp och ner på åt alla håll och kanter. Typiskt mig. Sen så märkte jag efter eftermiddagshålsmys i cafét att jag hade tappat ett av mina supersnygga örhängen. "Inte ett till!" tänkte jag och var jättebesviken resten av dagen. Sen när jag kom hem och borstade tänderna så märkte jag att örhänget hade flyttat sig själv till mitt linne. Så det hängde på ryggen bakom min halsduk! Snacka om att jag blev överlycklig! När jag kom hem märkte jag också att jag har glömt mina hemnycklar i min trumpetväska som jag ovanligt nog lämnade i skolan. Som tur var så var hela familjen hemma så jag blev inte utelåst. Men det känns lite surt ändå. För nu måste jag använda våran andra ytterdörr imorn.. Mitt humör är väldigt skiftande känner jag. Glatt på utsidan men kanske lite mer dystert inuti. Alltid detta grubbel.. När kommer jag någonsin att sluta tänka?

Just nu sitter jag och kollar på American Idol. På TV! Det är inte ofta som jag gör det men idag får det en chans! Jag känner mig väldigt glad över att vara svensk och inte amerikan när jag ser på det här. Det känns som om alla är likadana, och de är så MÅNGA. Och alla tjejer ska ha en sån gullig sprallig utsida, det ska hela tiden vara så gulligt. Sen så ser man vilka som pallar trycket, och de som inte gör det. Det måste vara förjävligt att vara med, för du har ett så stort fett tryck på dig. Du ska gå upp varje vecka och framföra en låt, och sen varje vecka så får du reda på att det inte var tillräckligt bra. Nästan varje tjej sågar de och väntar sig mer ifrån. Det kan inte vara kul. Samtidigt så kan jag inte låta bli att känna mig lite lockad att pröva lyckan i alla fall. Långt inne sitter det. Sen börjar jag tänka på alla stämplar man får, och de hemska kontrakten artisterna skriver på, och kommer fram till att det är nog inget att ha i alla fall.

Jag sitter här och är ganska så uttråkad. Sitter och hostar och hostar, och längtar bara tills att i morgon ska komma. Fast det blir nog inte så kul första halvan av dan. Först till skolan tididgt som f*n, för att ha en lektion tyska, sen hem till far min och pass min syrra som ligger i 39 graders feber i några timmar. Kul. Åh jag orkar inte! Och varför blir jag sugen på att spela trumpet klockan 22 på kvällen för? Jag borde gå och lägga mig nu juh! Och varför blir jag aldrig frisk?

Nej det gör jag inte. Men jag vet att minst en människa kommer fråga mig i morgon om varför bloggen heter som den heter. Så här kommer förklaringen: Jag kände att jag ville ha ett ord på svenska. Typ tankar.blogg.se. Men då fanns varenda ord jag kunde komma på. Så därför gick jag in på SAOnånting- svenksa akademins ordlista. Långt krånglit ord tänkte jag. Och då hittar jag ordet underdimensionera och definetionen på det. Känndes lite passande sådär. Jag har nämligen varit väldigt tankspridd idag, jag hade känslan av att huvet skulle sprängas av alla tankar som fanns där inne, men samtidigt så var det som ett vakum, totalt tomt. Jag tänkte bland annat på varför jag och världen finns över huvud taget, vad meningen med livet är, varför jag ska gå tillbaka till mitt vanliga liv imorn och bara leva på samma sätt dag ut och dag in tills livet helt plötsligt är slut. Under några minuter på tåget funderade jag på att göra nått riktigt radikalt och raka av mig allt hår, slänga allt jag äger och bli deciplinerad vegan. Och flytta ut i ett tält och leva resten av mitt liv i celibat. Sen kom jag hem och åt indisk kycklinggryta och vipps så var livet lika problemlöst som en ko som äter gräs.



Bara för att jag saknar den fina oslaskiga sidan av hösten