underdimensionerat

Det är nästan ett år kvar tills att jag ska söka vidare.. Mina framtidsplaner svischar hit och dit och just nu så pekar de mot att jag vill studera till psykolog. Förhoppningsvis räcker betygen. Jag tycker verkligen att det är extremt intressant med Psykologi, och jag skulle verkligen kunna tänka mig in i rollen som psykolog. Samtidigt finns den där gnagande "skulle-du-inte-bli-musiker?" tanken som förut har skavt i bakhuvudet. På något sätt känner jag att yrket som musiker inte skulle ta mig till den där självförverkligande nivån i Maslows behovstrappa längre. Jag har nämligen alltid velat arbeta med ett yrke där jag kan hjälpa andra, och göra skillnad. Yrket musiker skulle jag välja om min egoistiska sida tog över. För för mig så skulle att vara musiker bara innebära att jag får göra det JAG tycker är roligt, få en viss uppmärksamhet och förhoppningsvis uppskattning för det man utför. Men jag känner att jag vill ge mer än så till andra. Eller rättare sagt, jag vill ha ett yrke där jag kan påverka samhällsklimatet på något sätt. Att vara med och påverka helt enkelt. Att vara en cool awesume musiker räcker liksom inte, hur gudomligt man än må spela efter alla fruktansvärt kostsamma utbildningsår man har framför sig efter gymnasiet.

Det här skrev jag nog mest för min egen skull. Hoppas någon tyckte att det var intressant att läsa.