underdimensionerat

Efter att ha kommit hem från sommarens första släktsafari börjar jag nu packa på nytt, utan att ens ha packat upp den nyss hemkomna väskan. Det känns lite segt. Jag är trött och i morgon ska jag ta mitt pick och pack och föra min kos mot den fina lilla ön Grinda ute i Stockholms Skärgård. Arbete väntar, hur mycket och länge det blir återstår att se. Känner att jag inte riktigt har någon koll alls på hur det kommer vara där. Men det blir nog bra hursom. Blir alltid lika skum när jag sitter på fb för länge. Men nu ska jag göra något effektivt arbete av något slag. Packa och öva.. Nu kör vi!

H***ette!!!!! Hatar att jag kan vara så slarvig ibland. FaaAAn..

Jag sitter framför datorn i min lillebrors rum, den coola med touch-skärm. Loggar in. Trycker på spotify-genvägen som ligger på skrivbordet, som jag på något sätt fick till att vara låst till att alltid spela upp Warning Sign med Coldplay som första låt. Det är bara jag hemma. Det skulle kunna vara ett år sedan. Eller till och med två år sedan. Som tur är så är det inte det. Jag har kommit fram till att mitt liv just nu bara är en genomgångsperiod för mig. Den sista vägen fram till total frihet. Till det där oberoendet som jag har längtat efter de senaste 10 åren av mitt inte så långa liv. Igår läste jag beskrivning av mig själv - som skytt då. Och även fast många säger att man inte ska läsa sånt så tycker jag verkligen att det är så intressant när det prickar ganska rätt. Jag vill ta min student och flytta till okända platser och bara leva. Så när de flesta pratar om hur mycket de har uppskattat det senaste skolåret har jag faktiskt inga kommentarer. För man vill ju inte döda allas fantastiska upplevelse med att man själv mest bara har önskat att året skulle ta slut.
Men nu är det sommar i alla fall. Det ösregnar utanför mitt fönster och jag hade tänkt gå ut och springa. Nu tror jag att jag skjuter upp det tills i kväll i stället. Det börjar bli dags att åka hem till verkligheten.
Prelude a l'apres-midi d'un faune tog just slut och mina halvsyskon och deras mor kom just hem. Några rader ur en Foo Fighterslåt (mitt första favoritband) kom just upp i mitt huvud;

Stockholm. Staden där man inte cyklar runt gotland. Trevligt. Staden där ens trumpet bor. Trevligt. Har spelat de 10 första minuterna på nästan två veckor. Trevligt. Har fett med motivation. Trevligt. Snart ska jag och Micke åka över till mig. No more boogie woogie-piano. Trevligt.

Hatar att ha tråkigt. Ingenting är riktigt roligt. Jag känner mig ganska ful. Insåg att jag förmodligen har gått upp lite i vikt vilket gör att jag såklart känner mig ännu fulare. Min pojkvän analyserar mitt beteende och kommer fram till att jag själv inte förstår när, jag blir arg för ingenting, vilket han anser att jag blivit på honom. Vilket jag såklart inte håller med om (men säkert så har han rätt egentligen). Det känns som att världen inte vill en väl idag. Det är ingen som förstår.
Det är dagen före mens.

Hemma i ett före detta hem i Kista. Jag har tråkigt. Halvsyskonens enda stora intresse verkar vara att spela dator och surfplatta. Det finns inte så mycket intresse kring mig. Eller jag tror att det gör det egentligen, men det finns inget utrymme för prat om mig eftersom att vissa andra ständigt pratar. Efter middagen kommer kommentaren "ja, nu blev det ju jag som pratade hela tiden, som vanligt då, men om man vill prata så är det bara att öppna munnen". Ja tycker man om att bara prata om sig själv så förstår jag om man tänker så.
Har nyss målat mina äckliga vanligtvis ihoppressade tånaglar i turkosblått. Detta för att jag tänker ägna sommaravslutningsdagen till årets sandalpremiär! Finemang kommer det att bli. Tror att jag ska ta en promenad i min ensamhet så fort de har torkat. Har en engångskamera som är gammal och borde ha lämnats in för ett halvår sedan eller så. Det är intressant hur man kan börja sakna en person så mycket även fast det bara är 5 timmar sedan vi sågs sist.

 

jag ser ut som en clown. fin.

Lugnet som uppstår när man inser att det inte är ens fitta som luktar extremt mycket, utan plåten med nybakat bröd som modern just tagit ur ugnen. Prova att tänka på flytningar nästa gång ni bakar bröd, det finns någon likhet mellan dem!

Tror att jag just hittade en lösning. Jag ser ju ut som en extremfemenist med mitt röda ofta smutsiga kortklippta hår (som vissa anser ser lesbiskt ut, väldigt konstigt påstående, jag själv tycker att det är väldigt svårt att definera vad som ser lesbsikt ut och inte) och i princip alltid osminkade ansikte. I alla fall enligt min, vad ska man kalla det, exstyvmamma? I och för sig så är hennes åsikt också att jag är en extremfemenitisk vänsterpartist, vilket kanske inte riktigt stämmer helt. Där kan man snacka om fördomar.
Jag skulle heller inte vilja kalla mig en person som beter mig på ett sätt som kan ses som normativt för kvinnor. Min pojkvän tycker till exempel att jag ibland är ganska dominant, vilket ofta ses som ett manligt beteende. Men det har nog mer att göra med hur en flickvän förväntas agera och hur hon faktiskt gör det. Mitt beteende skulle förmodligen inte ses som särskilt manligt eller dominant om en man i stället hade det.

Jag hoppas ni ser ironin i det här inlägget. Tanken "Men vadå, även fast jag förmodligen kommer bete mig på ett ganska heteronormativt sätt i framtiden så ser jag ju i alla fall inte ut som en heteronormativ person" kanske är lite väl lockande ibland.

Nej, jag har inte alls suttit och läst bloggar i 2 timmar. De bloggar jag (inte) läser är inte ens 17-åringsbloggar. Det är  föräldrarlediga kvinnors bloggar som skriver om avsaknaden av att få skita i fred och klagar när deras små urgulliga avkommor får tänder och biter sönder deras bröstvårtor. Och jämställdheten. Vad mycket jag skulle få gjort om jag inte satt och intresserade mig så förbannat mycket för jämställdheten.
Om jag bara vore 10 år äldre, hade ett jobb eller nått, då skulle jag kunna skaffa mig en egen parvel och sluta läsa om alla andras. Jag skulle kunna uppfostra dem så att de skulle slippa bry sig om alla könsnormer. Jo, livet skulle noga vara bra gött om man ändå var 10 år äldre.

Det hela känns så sjukt att jag ens tänker på sånt här i det här stadiet av mitt liv. Det jag drömmer om är så gott som hus och barn och ett 9-17jobb och hemmakvällar och om att vara småtjockis och inte bry sig. Vad hände med krogen och flytta hemifrån, jorden-runt-resor och allt sånt? Man kan ju kalla drömmarna heteronormativa, men vad ska man göra om man råkar vara hetrosexuel och drömmer om ett lagom svenneliv och trivs bra med det? Jag har inte bett samhället att anpassa sig efter mig, och det har väl säkert inte någon annan gjort heller. Ändå är vårat samhälle så heteronormativt. Du ska drömma om man och barn. Födas, arbeta, föröka sig, omsorg, pension, dö. Då bli min fråga;

Måste man alltid visa vad man står för genom sina livsval? Räcker det inte med att man vet vad man tycker själv? Eller måste man skapa sig någon slags alternativ familjeform och bli bisexuell för att visa att man tycker att det heteronormativa samhället är överdrivet insnöat och anpassat efter en slags familj? Eller ska man kanske ge bort några barn till några homopar när man ändå har en fruktbar kropp?

 

För egentligen handlar det inte om att män ska säga till kvinnor att de duger som det är. Det handlar mer om att män bör sluta lägga sig i hur kvinnor väljer att se ut över huvud taget. Allt som anspelar på utseende förstärker behovet av normen. Att sitta och säga hur en kvinna bör se ut, med eller utan smink, fejkbröst eller vad det nu är, även fast det är väl menat, gör inte någon gott. Så håll käften.

Som vanligt när man ska försöka skriva projektarbetet.