underdimensionerat

Jag sitter framför datorn i min lillebrors rum, den coola med touch-skärm. Loggar in. Trycker på spotify-genvägen som ligger på skrivbordet, som jag på något sätt fick till att vara låst till att alltid spela upp Warning Sign med Coldplay som första låt. Det är bara jag hemma. Det skulle kunna vara ett år sedan. Eller till och med två år sedan. Som tur är så är det inte det. Jag har kommit fram till att mitt liv just nu bara är en genomgångsperiod för mig. Den sista vägen fram till total frihet. Till det där oberoendet som jag har längtat efter de senaste 10 åren av mitt inte så långa liv. Igår läste jag beskrivning av mig själv - som skytt då. Och även fast många säger att man inte ska läsa sånt så tycker jag verkligen att det är så intressant när det prickar ganska rätt. Jag vill ta min student och flytta till okända platser och bara leva. Så när de flesta pratar om hur mycket de har uppskattat det senaste skolåret har jag faktiskt inga kommentarer. För man vill ju inte döda allas fantastiska upplevelse med att man själv mest bara har önskat att året skulle ta slut.
Men nu är det sommar i alla fall. Det ösregnar utanför mitt fönster och jag hade tänkt gå ut och springa. Nu tror jag att jag skjuter upp det tills i kväll i stället. Det börjar bli dags att åka hem till verkligheten.
Prelude a l'apres-midi d'un faune tog just slut och mina halvsyskon och deras mor kom just hem. Några rader ur en Foo Fighterslåt (mitt första favoritband) kom just upp i mitt huvud;