underdimensionerat

Har nu insett hur mycket stress jag tränger undan och förnekar för mig själv hela tiden. Att skjuta upp saker är verkligen min specialitet. Jag känner hur mina halvsyskon vill hänga med mig när jag kommer hit en gång i veckan. Men det ända jag har gjort de senaste tre veckorna är att plugga och öva. Så när jag i kväll skulle natta min 7-åriga halvsyster och prata lite med henne om vad hon tänker på och sådär, slutade det såklart i att jag somnade där bredvid henne och vaknade halv 10 igen. Min vetenskapliga rapport som skall vara inlämnad om ca 3 dygn nu är kanske 15% färdig. Hann väl göra 10% av den nu i alla fall. Jag inbillar mig att det bara kommer att vara i år som jag har så här mycket att göra. Men på något sätt så känns det som att det alltid kommer finnas något att stressa upp sig över, och finns det inte det så kommer jag förmodligen se till att det kommer börja göra det. Och det oroar mig.

god natt